Ja det var för bra för att vara sant. Den välkända stelheten och smärtan börjar hitta tillbaka. Att man hela tiden går på samma nit gång på gång. Det är som en katt och råttalek. Ibland lyckas jag komma undan smärtan och då är man oövervinnerlig men ibland lyckas smärtan fånga en och då är man körd i botten igen. Varför kan den inte bara försvinna för gott? Vad har den här att göra och varför denna katt och råttalek hela tiden???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar